Jag känner det verkligen, som ett rus inom mig, att jag faktiskt är

lycklig. Något jag aldrig någonsin trodde jag skulle kunna känna

igen i hela mitt liv, men det kan jag faktiskt erkänna nu.

Visst tar det emot lite att säga så, för det känns som att jag inte

borde vara lycklig, inte ska kunna vara det, men vad är då annars

detta ruset inom mig som får mig att sitta och le samtidigt som

jag skriver detta i min ensamhet?

När jag ser på Leia blir jag varm i hela kroppen, Henric är världens

bästa pojkvän för mig, jag har underbara vänner som får mig att

skratta åt minsta lilla och min familj finns alltid där för mig.

 

Livet är inte rättvist, det vet jag med facit i hand, men det är alltid
värt att kämpa, det vet jag också när jag sitter här med facit i hand.