Jag vet att ni vill ha en förklaring till varför jag beter
mig som jag gör och här ska ni få en. En ärlig chans.

Ni kanske har glömt vad ni gjorde mot mig, men det
kommer jag aldrig att göra, även om jag så hade velat.
När jag som mest behövde mina vänner högg ni mig i
ryggen, strödde salt i mina köttsår och sparkade på mig
när jag redan låg ner.

Att jag sedan reste mig upp ska ingen av er, någonsin, ta
cred för. DET hoppas jag att ni förstår. Det var JAG själv som
ställde mig upp rakryggad och lämnade er bakom mig.

Det var JAG som valde att flytta ifrån er, det måste ni väl
ändå ha förstått? Att ni inte alls var något att stanna kvar
för i mina ögon, att jag klarade mig bättre utan er.

Att jag inte sa någonting då, utan öppnar käften nu är för

att jag var för svag. Förlora så mycket på en och samma

gång tär på en som person.

 

 

Men nu när jag funnit mig själv igen, är glad på riktigt igen,

kan jag resa mig upp och räcka fingret åt er, speciellt Dig.

 

You don't know what is it you've done,
you don't know that...

Du som var min bästa vän, men som vände mig ryggen

när jag behövde min vän som mest.

Efter allt jag gjort för dig, alla gånger du gråtit över dina

patetiska förhållanden och jag suttit vid din sida...

...kunde du inte stå vid min när hela min värld rasade, istället

valde du att göra den ännu värre.

Så jag hoppas, att ni inser och när ni tänker tillbaka, eller

om ni någonsin pratar om mig och det som hände, kan

säga rakt ut att:

"vi gjorde allt ännu värre för Melinda, men hon klarade sig
bättre utan oss".

 

Jag hoppas med hela mitt hjärta att ni aldrig någonsin har eller

någonsin kommer att känna att ni hjälpte mig på något sätt.

Även fast Du var min bästa vän och Du var allra värst, så stod

ni andra två ändå bakom henne i det hela genom att inte våga

säga ifrån, alls. Det var ert misstag.

Så, du frågade mig om ni inte betydde något för mig längre,
svaret på din fråga är "hur fan skulle ni kunna göra det?"

 

 

Jag är inte arg längre, jag skriver detta med ett leende på

läpparna. Har aldrig känt mig så stark som just nu.

Men förlåta Dig? Det kommer jag aldrig kunna göra.