you are on your own, you do as you please

Min kära Paulina var här igår och vi satt och konverserade om
våra "tidigare liv", eftersom vi båda var the worst bitches ever.

Det är märkligt, vi kände inte varandra då, visste inte ens att
den andra existerade, men vi var så lika varandra.

Jag har aldrig, förutom när det gäller Henric, blivit känslomässigt
involverad med en kille. Aldrig. Jag hade inga känslor back then.

Därför har jag aldrig fått bita i det sura äpplet när du blir dumpad,
dissad eller att killen du vill ha inte vill ha dig tillbaka. Aldrig.

Jag fick alltid det jag ville. Alltid. Låter som världens diva, eller
patetiskt självsäker, men om jag ska vara ärlig, är det sanningen.

Och Henric? Han var den enda killen som jag träffade i avsikt att
endast, då menar jag verkligen endast, vara vän med.
 


Men han förändrade mig, till det bättre. Jag blev en bättre person,
jag fick mina känslor tillbaka. Jag kunde känna någonting igen.

För första gången, sen min pappa togs ifrån oss, kände jag att
det fanns ett hjärta, längst inom mig.

Det fanns fortfarande en tjej därinne i mitt skal, som kunde älska,
som kunde lita på människor igen.

På så sätt, kommer jag alltid, se det som att Henric räddade mitt
liv. Ingen vill vara en känslolös bitch. Även fast det låter roligt.
 
Att såra oskyldiga människor, det är hemskt, att kunna göra det
utan något som helst samvete - det är värre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0