Sitter i numera vår lägenhet, mitt och Henrics alldeles egna hem,

ja delat med en liten prinsessa vid namn Leia också såklart.

Som vi har kämpat för att få det fint här, det har varit kaos och

ibland har jag bara velat sätta mig ner och gråta för att det kändes

som att vi inte kom någonstans med det vi gjorde.

Hur vi än gjorde blev det bara rörigare, hur mycket vi än slängde ut

så fanns det miljontals grejer kvar och man fick hoppa över en

jäkla massa saker om man skulle ta sig någonstans i lägenheten.

Men nu, äntligen, ser det ljust ut. Nu kan jag se mig omkring utan

att må dåligt. Vi är inte klara, men det känns skönt att kunna gå

utan att snubbla, att kunna sitta vid köksbordet och äta...

 

Tror ni inte mig?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och nu ser det ut såhär i hallen:

 

 

Dock när dessa bilderna fotades var inte köket städat än. Men ni förstår

vad jag menar med deprimerande va?

Nu är det dock fritt fram för att komma och hälsa på oss.