writing

Jag gör det, något som jag har saknat oerhört länge nu. Att skriva
och då menar jag på riktigt. Korrekt och fantasifullt.

Det här är något som jag har funderat på länge, att skriva första
raderna är alltid svårast, men jag kom förbi det nu. Äntligen.

Vad det sedan blir av det, det har jag ingen aning om, men att
skriva är en stor del av mig - en stor del av den jag är och som
jag alltid har varit. Mitt sätt att uttrycka mig och förmedla något.

 
När jag var tolv år skrev jag en bok, på 170 sidor i bokformat, det
var lite min tanke med det här också. Fast med bättre innehåll.
 
Men kommer jag någonsin våga låta någon läsa den? Troligtvis
inte om jag känner mig själv rätt.

cut it off

Nu för tiden läser man så många bloggar där själva bloggaren
mår dåligt över vad som kommenteras. Tråkigt, tycker jag.

Nu ska vi inte prata om hur sorgliga människor som enbart
skriver något för att trycka ner andra är, för det är dom.

Utan jag vill bara framföra något jag tror på och det är att
du mår så dåligt som du själv låter dig må, över det här.

Att låta dessa förkrympta liv komma innanför ditt huvud
är det största misstaget du kan göra helt enkelt.

"They can only hurt you if you let them do it" är något
jag starkt tror på. Bara skaka av dig skiten, skratta
och le åt det istället. Det brukar jag göra.

Och visst, jag är ingen "storbloggare" med tusentals
kommentarer som vill trycka ner mig.
 


Men jag är människa och stöter på dåligt uppförande
vardagligen. Människor som bara vill såra dig eller
som hugger dig i ryggen.

Fan, sådana människor är inte värda att vi ska må dåligt
över dom och deras beteende.

Låt aldrig någon annan bestämma hur DU ska må, låt
aldrig någon annan tala om för dig hur DU är.

Gör det du tror på, var den du är and do not let them in.
Ever. Just cut off people like that, so fast.
 
I know I do. Livet är för kort för att omges av dålig energi.

you are on your own, you do as you please

Min kära Paulina var här igår och vi satt och konverserade om
våra "tidigare liv", eftersom vi båda var the worst bitches ever.

Det är märkligt, vi kände inte varandra då, visste inte ens att
den andra existerade, men vi var så lika varandra.

Jag har aldrig, förutom när det gäller Henric, blivit känslomässigt
involverad med en kille. Aldrig. Jag hade inga känslor back then.

Därför har jag aldrig fått bita i det sura äpplet när du blir dumpad,
dissad eller att killen du vill ha inte vill ha dig tillbaka. Aldrig.

Jag fick alltid det jag ville. Alltid. Låter som världens diva, eller
patetiskt självsäker, men om jag ska vara ärlig, är det sanningen.

Och Henric? Han var den enda killen som jag träffade i avsikt att
endast, då menar jag verkligen endast, vara vän med.
 


Men han förändrade mig, till det bättre. Jag blev en bättre person,
jag fick mina känslor tillbaka. Jag kunde känna någonting igen.

För första gången, sen min pappa togs ifrån oss, kände jag att
det fanns ett hjärta, längst inom mig.

Det fanns fortfarande en tjej därinne i mitt skal, som kunde älska,
som kunde lita på människor igen.

På så sätt, kommer jag alltid, se det som att Henric räddade mitt
liv. Ingen vill vara en känslolös bitch. Även fast det låter roligt.
 
Att såra oskyldiga människor, det är hemskt, att kunna göra det
utan något som helst samvete - det är värre.

well, now you know how it feel to be defeated

Jag vet att ni vill ha en förklaring till varför jag beter
mig som jag gör och här ska ni få en. En ärlig chans.

Ni kanske har glömt vad ni gjorde mot mig, men det
kommer jag aldrig att göra, även om jag så hade velat.
När jag som mest behövde mina vänner högg ni mig i
ryggen, strödde salt i mina köttsår och sparkade på mig
när jag redan låg ner.

Att jag sedan reste mig upp ska ingen av er, någonsin, ta
cred för. DET hoppas jag att ni förstår. Det var JAG själv som
ställde mig upp rakryggad och lämnade er bakom mig.

Det var JAG som valde att flytta ifrån er, det måste ni väl
ändå ha förstått? Att ni inte alls var något att stanna kvar
för i mina ögon, att jag klarade mig bättre utan er.

Att jag inte sa någonting då, utan öppnar käften nu är för
att jag var för svag. Förlora så mycket på en och samma
gång tär på en som person.
 
 
Men nu när jag funnit mig själv igen, är glad på riktigt igen,
kan jag resa mig upp och räcka fingret åt er, speciellt Dig.
 
You don't know what is it you've done,
you don't know that...


Du som var min bästa vän, men som vände mig ryggen
när jag behövde min vän som mest.

Efter allt jag gjort för dig, alla gånger du gråtit över dina
patetiska förhållanden och jag suttit vid din sida...

...kunde du inte stå vid min när hela min värld rasade, istället
valde du att göra den ännu värre.

Så jag hoppas, att ni inser och när ni tänker tillbaka, eller
om ni någonsin pratar om mig och det som hände, kan
säga rakt ut att:

"vi gjorde allt ännu värre för Melinda, men hon klarade sig
bättre utan oss".
 
Jag hoppas med hela mitt hjärta att ni aldrig någonsin har eller
någonsin kommer att känna att ni hjälpte mig på något sätt.

Även fast Du var min bästa vän och Du var allra värst, så stod
ni andra två ändå bakom henne i det hela genom att inte våga
säga ifrån, alls. Det var ert misstag.

Så, du frågade mig om ni inte betydde något för mig längre,
svaret på din fråga är "hur fan skulle ni kunna göra det?"
 
 
Jag är inte arg längre, jag skriver detta med ett leende på
läpparna. Har aldrig känt mig så stark som just nu.

Men förlåta Dig? Det kommer jag aldrig kunna göra.
 
After all is said and done, are you still having fun?

he won the lottery, and died next day

Det är jättesvårt att skriva någonting här, något vardagligt, som alltid.
Något om hur jag försöker undvika att diska in i det sista för att det
är tråkigt, eller att Leia ligger och sover i sängen, kanske till och med
att Henric spelar match just nu mot idioten som hotade att slå honom.

Mina tankar är inte alls där, fast jag vet att jag har saker jag måste göra
idag vill jag bara sätta hörlurarna i öronen, ta med mig mitt lilla hjärta till
grönområdet och fly undan verkligheten lite med den där spellistan.
 
Vissa dagar är bara sådana här dagar, då jag kan filosifera över allt som
någonsin hänt i mitt liv. Hur jag hamnade här jag är idag. Tänka på alla
underbara minnen, som samtidigt gör ont, för att de är just vad det är,
endast minnen. Ingenting som kommer åter.

Le för mig själv, med tårar i ögonen. Sorg och glädje på samma gång,
känna rädsla inför framtiden, men samtidigt veta att jag klarat mig såhär
långt och att det måste betyda någonting.

Ångra alla misstag jag har gjort i mitt liv, men samtidigt var tacksam över
att jag begått varenda ett, för att jag lärde mig. Blev en bättre människa.

Känna avsky mot de personer som svek mig, men samtidigt uppskatta
just de personerna för att jag nu har bättre människor i mitt liv.
 
 
Och jag vet, innerst inne, att jag aldrig kommer att få ro ifrån er så länge
jag inte berättar hur jag känner. Tiden är inne, for what it's worth.

it may have took about five years but it was worth it in the end

Jag känner det verkligen, som ett rus inom mig, att jag faktiskt är
lycklig. Något jag aldrig någonsin trodde jag skulle kunna känna
igen i hela mitt liv, men det kan jag faktiskt erkänna nu.

Visst tar det emot lite att säga så, för det känns som att jag inte
borde vara lycklig, inte ska kunna vara det, men vad är då annars
detta ruset inom mig som får mig att sitta och le samtidigt som
jag skriver detta i min ensamhet?

När jag ser på Leia blir jag varm i hela kroppen, Henric är världens
bästa pojkvän för mig, jag har underbara vänner som får mig att
skratta åt minsta lilla och min familj finns alltid där för mig.

 
Livet är inte rättvist, det vet jag med facit i hand, men det är alltid
värt att kämpa, det vet jag också när jag sitter här med facit i hand.

you can't make it feel right, when you know it's wrong

Jag låg här om kvällen och reflekterade över människor som alltid
gör sig själva till offer, vad det än gäller, hur fel de än gjort.

Bara för att jag är stark och inte bryter ihop, gråter och visar rakt
ut att jag blivit sårad, för sån är inte jag, så anses jag alltid vara
the bad guy. Bara för att jag har svårt för att visa känslor så
betyder det väl inte att jag inte har några.

Det är alltid personen som gråter som är offret? Eller?

Jag måste säga att jag är sjukt trött på dessa offermänniskor,
som genom hela sina liv tagit till med krokodiltårar för att ses
som oskyldiga. Som aldrig granskar vad de själva har gjort.

Man säger till mig att jag behöver självinsikt, men tro mig, jag
vet vem och hur jag är. Jag vet vad jag har gjort och inte gör.

Jag vet att jag har varit och kan vara elak. Jag vet att sanningen
svider ibland, men ska det hindra mig ifrån att säga vad jag tycker?

Alla är väl lika mycket värda? Jag är väl lika mycket människa som
dig, dig och dig? Jag får väl också känna efter. Nej, det känns fel,
jag känner mig överkörd, huggen i ryggen och sårad.

Gråter jag? Nej. Ser jag mig själv som ett offer? Nej. Gör du? Ja.

Att ta saker ur luften och påstå att jag har sårat någon är insane,
helt obegripligt för mig. Varför hitta på saker jag skulle kunna säga
som hade sårat dig, när jag inte har sagt dom?

För att du älskar att spela offer. Just därför.

if i die young


think about that


evening thoughts

Sitter här och är spänd och förväntansfull inför morgondagen.
Bara låt det vara en häst för mig och snälla, snälla - låt mig
behålla den också sen.

Jag orkar inte förlora fler hästar, på grund av att ägarna är
idioter i slutändan. Orkar inte fästa mig för att sedan förlora.

Köp en häst - tänker ni då, men det är såhär att varken jag
eller mamma har lust att lägga ut pengar på en häst som
sedan kanske visar sig vara helt annorlunda än vad vi trodde.

Så därför vill vi ha en foderhäst - för att köpa om kanske ett
år eller så.

Dock är vi inne och kollar Haflinger-annonser dagligen och
hittar vi en bra, för ett bra pris också, kommer vi säkerligen
att köpa en.


which way do you turn?


got me locked at these crossroads thinking which way should i go

Har inte känt såhär på 4 år, 3 månader och 15 dagar.
Hur mycket kan en och samma människa gråta egentligen?

Nu sticker jag snart hem, till landet. Ska isolera mig ett tag,
inte prata med någon. Bara vara jag. (Och vem fan är jag?)

Hur kan man gå från hundra procent till noll? Vad hände?

Och när jag kommer tillbaka, kommer det då finnas något
att komma tillbaka till?

Kommer jag någonsin att komma tillbaka?

Var detta ett farväl?


there's always a reason



Har du någonsin suttit på en buss och studerat människorna
omkring dig? Har du någonsin funderat på varför personen
bredvid dig sitter på just den här bussen?


Att åka buss kan anses som något vardagligt och simpelt,
men det är ändå en resa du gör. En resa på väg någonstans.
Kanske flyr du från någonting. Kanske är du på väg till ett
viktigt möte som kan förändra ditt liv. En kvarts bussresa har
alltid en mening. Det finns en anledning till varför var och en
av dessa trettio människor står och trängs på just den där bussen
som du åker. Hur hamnade alla här?

Vart tar alla vägen när bussen har nått slutstation? Han där i
sätet framför dig, är han lycklig tro? Om du hade pratat med
honom, vad hade han haft att berätta? Föddes han här och
har åkt samma buss hela sitt liv, eller kommer han från någon
helt annanstans och har färdats en lång väg innan han hamnade
på den här bussen? Vad har han gått igenom i sitt liv som gjorde
att han hamnade på just den här bussen?

Den unga tjejen som sitter längst fram, har hon någonsin fått sitt
hjärta krossat? Eller kommer hon kanske få det idag? Kanske är
hon på väg till sin otrogne älskade som ska avslöjas precis idag.
Är det dit hon är på väg? För att konfrontera sin kärlek. Då är den
här resan ett stort kliv för henne, en resa som kommer förändra
hennes framtid. På gott och ont.

Plötsligt fick en så simpel sak som att åka buss en betydelse.


leave all the stress from the world outside, every wrong done will be alright

"The lesser the friends, the lesser the chances of betrayal."
- Tupac Amaru Shakur.

shame on you for giving it to me, shame on me for not keeping it

I'm so damn good I don't need another
So why should there be a lover?

I always made it through before I met you
So why should one become two?

If we are like night and day, then why the fuck should I stay?



RSS 2.0