Jag förstår att ni undrar varför Leo togs ifrån mig. Ärligt talat så
undrar jag samma sak, men jag ska ta det ifrån början. Det är
en sjukt invecklad historia och jag förstår den knappt själv.

Till att börja med, vi fick Leo som foderhäst av A, vi fick se att
A hade ägarbevis och allting, vi skrev kontrakt och så vidare.

Efter att vi haft Leo ett tag ringer B och säger att det är hon som
äger Leo. Jaha, tänker vi, har vi nu en stulen häst i hagen?

Då visar det sig att när A övertog Leo av B så stod det i deras
kontrakt att om A någonsin blir skadad och inte kan ta hand
om Leo själv blir B ägare igen. Olyckligtvis är ju A nyopererad.

B och hennes mamma C lovar oss att vi ska få behålla Leo ändå
trots allt eftersom de själva inte kan rida. Dom bedyrar att dom
endast vill komma och hälsa på och skriva ett nytt kontrakt.

Visst säger vi, det förstår vi ju. Så B och C kommer hit, har
kontraktet med sig och hälsar på Leo. Vi bestämmer att nästa
dag ska vi höras igen för att bestämma mer.

Det går en timme efter att dom har åkt så ringer B och säger
att dom vill ha hem Leo för att dom vill se att han verkligen mår
bra (att tillägga är att B och C inte har brytt sig om Leo på flera
år, de har en häst till som dom lämnat iväg för att dom skiter i
sina hästar, B bor mitt inne i Malmö stad liksom...) och ifall
jag ville fick jag komma hem till C och rida på Leo.

Jag och mamma kände att nej, för helvete. De här människorna
kan nog klassas som de äckligaste jag har träffat i hela mitt liv.
När dom kom och hälsade kände jag direkt att allt inte stämde.

B och C kommer efter några timmar och hämtar Leo, utan några
som helst grejer med till honom (eftersom att utrustningen vi fick
med Leo tillhörde A), C påstår att det ska "ingå en sadel med hästen"
som om Leo vore något jävla objekt osv.

Leo vägrade gå in i transporten på minst fyrtio minuter och de
här människorna påstod att de kunde PNH och att dom kände
Leo innan och utantill osv, osv. Skrattretande.

Det hemskaste av allt var när Leo tittade på mig med sina stora
svarta ögon med en blick som vädjade om hjälp, men det fanns
ingenting jag kunde göra. Jag kände mig så jävla värdelös.

Och nu får jag aldrig mer, i hela mitt liv, se Leopold igen.

(Använde A, B, och C istället för namn för att inte hänga ut någon,
fastän B och C egentligen inte förtjänar skyddad identitet.)