Ursäktar det mystiska, "säga A, men inte B"-inlägget nedanför, men
jag vill inte peka finger och samtidigt är jag tvungen att få ut mina
känslor innan jag exploderar.

Det är mitt sätt, jag är en writer, jag skriver av mig när jag behöver
få ut mina agressioner. Det känns mycket bättre då.

Jag låg här om kvällen och reflekterade över människor som alltid
gör sig själva till offer, vad det än gäller, hur fel de än gjort.

Bara för att jag är stark och inte bryter ihop, gråter och visar rakt
ut att jag blivit sårad, för sån är inte jag, så anses jag alltid vara
the bad guy. Bara för att jag har svårt för att visa känslor så
betyder det väl inte att jag inte har några.

Det är alltid personen som gråter som är offret? Eller?

Jag måste säga att jag är sjukt trött på dessa offermänniskor,
som genom hela sina liv tagit till med krokodiltårar för att ses
som oskyldiga. Som aldrig granskar vad de själva har gjort.

Man säger till mig att jag behöver självinsikt, men tro mig, jag
vet vem och hur jag är. Jag vet vad jag har gjort och inte gör.

Jag vet att jag har varit och kan vara elak. Jag vet att sanningen
svider ibland, men ska det hindra mig ifrån att säga vad jag tycker?

Alla är väl lika mycket värda? Jag är väl lika mycket människa som
dig, dig och dig? Jag får väl också känna efter. Nej, det känns fel,
jag känner mig överkörd, huggen i ryggen och sårad.

Gråter jag? Nej. Ser jag mig själv som ett offer? Nej. Gör du? Ja.

Att ta saker ur luften och påstå att jag har sårat någon är insane,
helt obegripligt för mig. Varför hitta på saker jag skulle kunna säga
som hade sårat dig, när jag inte har sagt dom?

För att du älskar att spela offer. Just därför.

Idag blir det återigen studentfirande, då Måns en vecka senare än
oss alla andra går ut skolan.

Väntar på att Henric ska komma hem ifrån jobbet, sedan ska vi åka
ut till Billesholm och umgås med Akilles några timmar innan det är
dags för att bege sig till Måns.

Kommer garanterat bli skoj!

Sådär, nu är skolkapitlet stängt i mitt liv för ett bra tag framöver.
Nu kan jag inte kalla mig själv för student längre, utan nu blir det
istället arbetssökande (finare ord för arbetslös).

Jag har inte längre någon klass, kan inte längre använda uttrycket
"ja men hon går i min klass", det känns konstigt vill jag lova.

Men jag känner mig redo ändå.

Hemskt vad lättroad jag kan vara såhär in på natten medan
min älskling ligger i djupsömn.

Sarkasmen flödar fritt på Facebook-chatten och snart lockar
en cigg ut mig i kylan, välbehövt.

Dessutom är jag kungen över ironi.

Tänk på det!