Jag låg här om kvällen och reflekterade över människor som alltid
gör sig själva till offer, vad det än gäller, hur fel de än gjort.

Bara för att jag är stark och inte bryter ihop, gråter och visar rakt
ut att jag blivit sårad, för sån är inte jag, så anses jag alltid vara
the bad guy. Bara för att jag har svårt för att visa känslor så
betyder det väl inte att jag inte har några.

Det är alltid personen som gråter som är offret? Eller?

Jag måste säga att jag är sjukt trött på dessa offermänniskor,
som genom hela sina liv tagit till med krokodiltårar för att ses
som oskyldiga. Som aldrig granskar vad de själva har gjort.

Man säger till mig att jag behöver självinsikt, men tro mig, jag
vet vem och hur jag är. Jag vet vad jag har gjort och inte gör.

Jag vet att jag har varit och kan vara elak. Jag vet att sanningen
svider ibland, men ska det hindra mig ifrån att säga vad jag tycker?

Alla är väl lika mycket värda? Jag är väl lika mycket människa som
dig, dig och dig? Jag får väl också känna efter. Nej, det känns fel,
jag känner mig överkörd, huggen i ryggen och sårad.

Gråter jag? Nej. Ser jag mig själv som ett offer? Nej. Gör du? Ja.

Att ta saker ur luften och påstå att jag har sårat någon är insane,
helt obegripligt för mig. Varför hitta på saker jag skulle kunna säga
som hade sårat dig, när jag inte har sagt dom?

För att du älskar att spela offer. Just därför.