Jag förstår att ni undrar varför Leo togs ifrån mig. Ärligt talat så
undrar jag samma sak, men jag ska ta det ifrån början. Det är
en sjukt invecklad historia och jag förstår den knappt själv.

Till att börja med, vi fick Leo som foderhäst av A, vi fick se att
A hade ägarbevis och allting, vi skrev kontrakt och så vidare.

Efter att vi haft Leo ett tag ringer B och säger att det är hon som
äger Leo. Jaha, tänker vi, har vi nu en stulen häst i hagen?

Då visar det sig att när A övertog Leo av B så stod det i deras
kontrakt att om A någonsin blir skadad och inte kan ta hand
om Leo själv blir B ägare igen. Olyckligtvis är ju A nyopererad.

B och hennes mamma C lovar oss att vi ska få behålla Leo ändå
trots allt eftersom de själva inte kan rida. Dom bedyrar att dom
endast vill komma och hälsa på och skriva ett nytt kontrakt.

Visst säger vi, det förstår vi ju. Så B och C kommer hit, har
kontraktet med sig och hälsar på Leo. Vi bestämmer att nästa
dag ska vi höras igen för att bestämma mer.

Det går en timme efter att dom har åkt så ringer B och säger
att dom vill ha hem Leo för att dom vill se att han verkligen mår
bra (att tillägga är att B och C inte har brytt sig om Leo på flera
år, de har en häst till som dom lämnat iväg för att dom skiter i
sina hästar, B bor mitt inne i Malmö stad liksom...) och ifall
jag ville fick jag komma hem till C och rida på Leo.

Jag och mamma kände att nej, för helvete. De här människorna
kan nog klassas som de äckligaste jag har träffat i hela mitt liv.
När dom kom och hälsade kände jag direkt att allt inte stämde.

B och C kommer efter några timmar och hämtar Leo, utan några
som helst grejer med till honom (eftersom att utrustningen vi fick
med Leo tillhörde A), C påstår att det ska "ingå en sadel med hästen"
som om Leo vore något jävla objekt osv.

Leo vägrade gå in i transporten på minst fyrtio minuter och de
här människorna påstod att de kunde PNH och att dom kände
Leo innan och utantill osv, osv. Skrattretande.

Det hemskaste av allt var när Leo tittade på mig med sina stora
svarta ögon med en blick som vädjade om hjälp, men det fanns
ingenting jag kunde göra. Jag kände mig så jävla värdelös.

Och nu får jag aldrig mer, i hela mitt liv, se Leopold igen.

(Använde A, B, och C istället för namn för att inte hänga ut någon,
fastän B och C egentligen inte förtjänar skyddad identitet.)

Okej. Här kommer det, anledningen till varför jag varit off och
så ledsen. Eller är, rättare sagt. Livet suger stenhårt ibland.

Finaste Leopold har tagits ifrån mig. Andra hästen i mitt liv som
jag verkligen, verkligen, verkligen har fäst mig vid (Hedda är
såklart nummer ett). Jag grät inte ens när vi blev tvugna att
avliva min gamla D-ponny, men nu, jag kan inte sova.

Leo är det enda jag tänker på, så fort jag blundar ser jag honom
framför mig, när jag väl somnar är det honom jag drömmer om.
Sitter här och skriver med tårarna rinnandes ner för kinderna.

Han var perfekt, kunde inte önskat mig bättre. Vi klickade direkt
jag och Leo. Vi riktigt fann varandra.

Men lika snabbt som han tog sig in i mitt hjärta, försvann han
ifrån mig. Jag önskar bara att han hade lämnat mitt hjärta
samtidigt också, men det gör han inte. Han finns kvar.

Jag kollar annonser efter en ny häst, men ingen av dom fångar
mitt intresse, för ingen är Leopold af Steinbock.

Fan. Varför är livet så orättvist ibland?

Såg att Hööks just nu har 100:- i rabatt om man handlar för
minst 500:-. Inte illa pinkat. Så jag kikade snabbt på deras
utbud av täcken och hittade det nedan, billigt och så hade
det även fått bra betyg. Score?

Något att fundera på kanske.

Nu är det en superglad Melle som skriver. Superduperglad.
Har varit ute och ridit Leo för första gången, wow! säger jag bara.

Det var en överpigg häst jag hoppade upp på, men det var inget
jag märkte i början, för han stod helt stilla och gick på långa
tyglar när vi red iväg, men när han väl fick galloppera fick han
smak för det och ville inte riktigt sluta, ha ha.

Jag är mer van vid lata hästar som går och sover när man
är ute och rider, som tar några galoppsprång och sen somnar
igen. Inte alls som Leo, som säger "mer, mer, mer!"

Det är synd att vi inte har tillgång till paddock, för nu kunde vi
bara rida fram och tillbaka på våran raksträcka här utanför
då det är enda vägen där underlaget är ok just nu.

Han är underbar, min Leopold.

Nu har jag och mamma röjt undan bland alla våra hästgrejer.
Hittade en massa förlorade saker, ha ha. Underbart.

Leo blev några saker rikare, om man säger så. Rotade fram
täcken, schabrak, vojlockar, gummisnoddar och allt möjligt
till honom. Här råder ju ingen brist på saker i alla fall.

Och Nadyas grejer åkte ner i en flyttkartong, ha ha.

Som jag nämnde i föregående inlägg ska Nadya förhoppningsvis
bli hämtad i helgen av sina ägare fastän kontraktet inte löper ut
förrän i augusti.

Anledningen till detta är att ägarna har varit oärliga med vilken
typ av häst Nadya är. Visst är det något jag skulle kunna jobba
med, men jag har faktiskt inte orket till att träna bort alla dessa
beteenden med ett nervvrak på tjugotre år.

När jag från början mailade med ägarna lät allt helt underbart
och framförallt okomplicerat, det gick hur bra som helst att rida
ut på henne ensam osv.

But no, no, no, it turns out. Nadya kan inte ens stå i hagen själv
även om hennes hästkompis står på andra sidan staketet.

Så länge man hade henne i hagen kunde du rida, rykta och
allt det där utan problem, kan räkna på ena handen hur
många gånger jag har haft grimma på henne, eftersom att
hon följde mig som en hund. Använde endast blicken för att
flytta på henne. Det var wow, men också det enda.

Och nu när Leo kom flippade hon ur totalt. Allting är kaos,
så vi har gett upp. Vi orkar inte. Hon är inte en snäll häst,
det är bara att inse. Som jag sa tidigare, jag har inte ork
eller tid att jobba bort alla hennes dåliga sidor, det blir
som att lära en gammal hund sitta.

Jag lägger hellre ner min tid på mig och Leo, att vi ska bli
ett team. Vill ge honom allt jag har och kan istället.

Nu är det hundraprocentigt att jag får fina Leo. Han kommer
hem till mig antingen på lördag eller söndag. Längtar!

Just nu är det Leo som vandrar i mina tankar.

Dag och natt.

Snart är det dags för mitt nya favoritprogram. Hehe.

(Hur gammal var jag nu igen?)

Idag var jag och mamma i Asmundstorp och kollade på hästen
jag skrev om tidigare. Det gick såhääääär bra och ägaren kommer
hem till oss på lördag, då ska vi skriva kontrakt! *Happyface*

Som jag har längtat. Och drömt. Om det här.

Fina Leopold.

Vilken morgon, jag är på bättre än bäst humör!
Kan inte avslöja mer än att det blir nog häst-tittande i helgen.

Happy moment.

Yaay!

Jag börjar tro att jag är förföljd av otur, att det helt enkelt inte
är meningen att jag ska hitta en bra häst, eller allra minst få
en bra häst. Allt skiter sig i sista minuten.

Som ni säkert listat ut blir det inget häst-tittande idag.

Fast jag ger inte upp, har en annan på G.

Håll inte tummarna för mig.

Ha ha, ja det är jag på bilden, cool!

På måndag ska jag och mamma åka och titta på en
häst som vi kanske ska ha på foder. Spännande!

Jag är en aning nervös eftersom jag aldrig tidigare
haft en sådan pass stor häst som denna. Nadya är
den största hästen vi har haft och den vi ska kolla
på nu är minst 10 cm högre än henne. Höjdskräck?

Jag håller ännu en gång tummarna för att detta är rätt.

Håll gärna tummarna med mig!